Vi är hemskt ledsna över att vi inte kunnat få upp så mycket material under december månad och nu när problemen verkar vara lösta har många av oss på redaktionen tagit ledigt för att fira eventuella högtider, hänga med släkt och vänner samt fira in det nya året.

Vi vill passa på att önska er ett Gott Nytt år och ser fram emot att få fortsätta utveckla QueerNerds.se nästa år! Om du vill vara en del av QueerNerds.se hör av dig till info@queernerds.se 

Det var inte lagstiftningen som gjorde det, det var inte politikernas svek mot integritet och rätten till privatliv som stoppade nedladdningen av musik. Det var vettiga alternativ och sådana är på gång i film och tv branschen med. Tjänster som Netflix, HBO och alla kanalers play-bibliotek var början på vad jag trodde skulle va filmpirateriets död. Jag tänkte att de stora företagen inte bara hade lärt sig av hur musikbranschen lyckats utan ... Read More »]]> Jag trodde verkligen att film och tv branschen var på väg att vinna över slentrianpirater till sin sida. Jag trodde verkligen att de likt musikbranschen skulle hitta andra vägar och att det inte längre skulle pratas om hur alla laddar ner film. För sen spotify och liknande tjänster slog igenom är det väll ingen som laddar ner musik? Det är inte många som pratar om det i alla fall.

Det var inte lagstiftningen som gjorde det, det var inte politikernas svek mot integritet och rätten till privatliv som stoppade nedladdningen av musik. Det var vettiga alternativ och sådana är på gång i film och tv branschen med. Tjänster som Netflix, HBO och alla kanalers play-bibliotek var början på vad jag trodde skulle va filmpirateriets död. Jag tänkte att de stora företagen inte bara hade lärt sig av hur musikbranschen lyckats utan att även lyssnat på klagomål och tips från deras kunder. Onlinetjänster, tätare eller samtidiga premiärer världen över och tv-serier som sänds i Sverige närmare och närmare deras ”original air date” antydde att nu var det på gång. Men inte då!!!

I helgen såg jag en film, i finaste ljud och bildkvalitet. Den hade USA-premiär i september men har ännu inte haft premiär i Sverige. Jag upptäckte först i dagens tidning att den kommer att ha premiär snart, trots att den redan finns på bluray i andra länder och i piratversioner på internet. En del filmer kommer aldrig på bio i Sverige utan går direkt till köpfilm och jag har fortfarande inte förstått hur vi ska kunna veta vilka som hamnar var när det går så lång tid.

Jag älskar trailers och ibland kan jag sitta i timmar och kolla trailers på kommande filmer. Det är som nästan som en drog för mig. Således finns det många filmer jag ser fram emot och längtar efter. Filmer som jag ofta drömt om och velat se långt innan de har sin premiär i USA. Många av dem kommer aldrig gå på bio i Sverige och en del av dem kommer inte ens säljas som köpfilm här. Där skulle alternativa källor som onlinetjänster kunna vara en viktig källa som fortfarande bringade inkomst till filmbolagen. Om det inte hade varit så att även dessa var regionlåsta så att visst material inte fanns tillgängligt i vissa länder.

Mitt problem med det här är inte att jag i helgen såg en film som någon fått tag på ”olagligt”, det är snarare de taktiker filmbranschen använder för att tvinga mig att göra det. Exempelvis har jag längtat efter ”Wreck-it-Ralph” sedan den första trailern träffade internet. Filmen hade USA-premiär i början av november och kommer på svensk bio först i februari. Det är inte heller tydligt om den kommer att visas med engelskt tal eller inte. Det bådar inte gått för Ralph, för även om det blir klart att hans historia kommer visas med engelskt tal kvarstår problematiken att filmbolagen vill få oss att betala för att vänta.*

Så kontentan är att branschen inte anstränger sig, inte tillåter den innovation som behövs och inte vill möta de krav som köparna ställer. De förlitar sig på att marknaden inte skall utvecklas utan att kunderna skall skrämmas till att anpassa sig. De stämmer folk som uppskattar deras verk och betalar lobbyister för att förmå politiker att lagstifta bort utvecklingen.

I dagens samhälle har många en ljudanläggning och en skärm stor nog att kunna njuta av sitt eget biomörker. De kan sitta hemma, utan störiga personer i biopubliken och utan att behöva betala över 100kr för att de väntat, perfekt ljud och bildkvalitet behöver inte kosta någonting för den som inte orkar eller vill vänta. Filmbranschen borde istället ta tag i frågan om hur deras verk distribueras och hur de ska kunna bli en del av modern filmdistribution. Jag tror att de är rätt så bekväma där de är och jag undrar om branschen ens vill lösa problemet. Frågan är om de ens vill ha mina pengar?

*Update: Dagen efter att jag publicerat denna krönika fick jag reda på att Rise of the Guardians inte visas med engelskt tal i Malmö. Det är ett tydligt exempel på film som många inte kommer att se på bio. Frågan är bara hur många som väntar på en svensk blu-ray release när filmen antagligen kommer finnas till nedladdning i blu-ray kvalitet långt innan dess. Det innebär dessutom tyvärr att benägenheten att vänta på Wre

Bejeweled Blitz är snabbversionen av det nu väl klassiska pusselspelet Bejeweled där spelaren genom att byta plats på två juveler i taget ska sätta tre eller fler likadana juveler i rad. Ju fler i rad desto mer poäng utdelas och om det är fyra eller fler i rad så skapas också en särskild juvel med egenskaper. Det är egenskaper som påverkar spelet på sätt som till exempel att kunna spränga bort alla närliggande juveler eller förstöra alla juveler av en viss typ. Det som gör Bejeweled Blitz annorlunda är att en spelrunda endast varar ... Read More »]]> Efter en vecka då jag haft ont om tid och pendlandet mest har inneburit en chans att ta igen lite sömn har det varit svårt att finna tid för spel. Därför har jag spelat Bejeweled Blitz som kan vara ett passande spel under liknande förhållanden, om en gillar pusselspel.

Bejeweled Blitz är snabbversionen av det nu väl klassiska pusselspelet Bejeweled där spelaren genom att byta plats på två juveler i taget ska sätta tre eller fler likadana juveler i rad. Ju fler i rad desto mer poäng utdelas och om det är fyra eller fler i rad så skapas också en särskild juvel med egenskaper. Det är egenskaper som påverkar spelet på sätt som till exempel att kunna spränga bort alla närliggande juveler eller förstöra alla juveler av en viss typ. Det som gör Bejeweled Blitz annorlunda är att en spelrunda endast varar i en minut.

Bejeweled Blitz ser ganska trevligt ut med sina juveler i olika färger, blixtarna och explosionerna. Ljudet är det väl lite sisådär med. Ljudeffekterna när en parar ihop juveler, skapar blixtar och explosioner är okej och känns i de flesta fall tillfredsställande om än något platta. Den metalliska rösten som förkunnar tiden är det ljud som påverkar mig som spelare mest. Ibland tappar jag helt fokus när rösten förkunnar att jag bara har 30 sekunder kvar. Mina bästa spelomgångar har jag faktiskt haft när jag spelat utan ljud. Faktum är att spelet ibland känns mer som ett stresstest än ett pusselspel. Nedräkningen innan spelet startar sätter tonen direkt och det är inte sällan jag blir frustrerad, stressad och färg- och formblind när den metalliska rösten förkunnar att jag bara har sekunder på mig att förbättra mitt high score, vilket leder till ytterligare stress och frustration.

Det begränsade formatet och de korta spelomgångarna gör att detta är ett spel som väldigt tydligt inbjuder till flera spelomgångar och när jag startar Bejeweled Blitz har jag sällan eller faktiskt aldrig bara spelat en minut. Men även om jag tycker att spelet är roligt och vill förbättra mitt high score hela tiden så känns Bejeweled Blitz lite för litet i sitt format. Jag saknar vanliga Bejeweled och tänker spela det istället när jag har mer tid över. Men först ska jag spela Bejeweled Blitz bara en gång till…

Plus: Snabbt och beroendeframkallande.
Minus:  Lite för korta omgångar.

Genre: Pussel
Plattform: iOS
Utvecklare: PopCap Games

Spelet är ett 2D-action-plattforms-spel. Spel av den här typen brukar vara svåra på smartphones och liknande på grund av kontrollmetoden. Här fungerar det dock ganska bra. Vänster halva av skärmen används ... Read More »]]> Den här veckan har jag spelat HE-MAN – THE MOST POWERFUL GAME IN THE UNIVERSE.
Jag har varit ett fan av He-Man and the Masters of the Universe sedan barnsben och att få ett spel nu som har mer gemensamt med den gamla versionen från 80-talet istället för den senare känns fantastiskt kul! He-Man ska så klart få tag i Skeletor och hindra honom från att göra något ondskefullt. På vägen får du möta Beast-Man, Mer-Man, Hordak och Trap Jaw. På sin sida har He-Man sina vänner Man-at-Arms, Orko och Sorceress. Miljöerna känns också igen. He-Man springer genom Snake Mountain, Fright Zone, Eternos Palace, Crystal Sea och Castle Grayskull.

Spelet är ett 2D-action-plattforms-spel. Spel av den här typen brukar vara svåra på smartphones och liknande på grund av kontrollmetoden. Här fungerar det dock ganska bra. Vänster halva av skärmen används för att styra He-Mans riktning och den högra för att slå och hoppa. Varje besegrad fiende ger poäng och ju längre kombo du gör desto mer poäng får du. Dessa poäng används för att köpa nya förmågor och levla upp dessa. Tyvärr är spelet lite kort trots sina 21 banor plus bossar. Givetvis kan en alltid spela om och försöka få ett bättre betyg på varje bana men det ger inte så mycket. Varför de inte behållit den gamla designen av He-Man och de andra karaktärerna förstår jag inte riktigt. De är tillräckligt lika för att det ska funka men varför ska de ha så korta ben?!
Det som lyfter spelet lite extra och som får huden att knottra sig lite är musiken och ljuden. Det är ett spel som gör mig väldigt nostalgisk och hade jag inte haft en tidigare koppling till He-Man så hade jag nog inte gillat spelet ens hälften så mycket som jag gör och kanske inte ens spelat det. Men nu har jag spelat det och fått gåshud när jag hört den familjära musiken och utropen: ”HE-MAN!” och ”I HAVE THE POWER!”.
Spelet gör tyvärr inte tv-serien rättvisa och har du tid över och måste välja mellan tv-serien och det här spelet så säger jag tv-serien.

Plus: Musik och kontroll
Minus: Spelet är kort och jag gillar inte riktigt designen på karaktärerna

Genre: Action, plattform
Plattform: iOS
Utvecklare: Glitchsoft

Om du tillhör en av de stackare som aldrig sett He-Man tidigare så kolla introt nedan.
Om du tillhör en av oss andra så kolla introt nedan.
Njut!

GE MIG KRAFTEN GRÅSKULL!!

Den ganska långa startsträckan fylld av Elizabeth Moons detaljerade beskrivningar och tydliga känsloformuleringar kändes igen och precis som i Sagan om Paksenarrion drog det mig in i historian. Redan efter ett par kapitel var jag intresserad av hur det skulle gå för unga Kylara Evangeline Dominique Vatta, rikemansdotter, utsparkad ur militärakademin, som på sitt första kaptensuppdrag börjar drömma om stå på egna ben och ... Read More »]]> Det kanske var ett fegt och säkert kort att börja med Elizabeth Moons bokserie Vatta’s War eftersom hon är författaren bakom en av de bokserierna jag läst flest gånger, Sagan om Paksenarrion. Precis som den är Vatta’s War en historia fylld av starka kvinnor och en tydlig koppling till Elizabeth Moons förflutna inom det militära. Trots att Moon skrivit en av mina absoluta favoritserier var jag skeptisk när jag satte mig med första boken “Trading in Danger”.

Den ganska långa startsträckan fylld av Elizabeth Moons detaljerade beskrivningar och tydliga känsloformuleringar kändes igen och precis som i Sagan om Paksenarrion drog det mig in i historian. Redan efter ett par kapitel var jag intresserad av hur det skulle gå för unga Kylara Evangeline Dominique Vatta, rikemansdotter, utsparkad ur militärakademin, som på sitt första kaptensuppdrag börjar drömma om stå på egna ben och äga sitt eget skepp.

Uppdraget, att frakta ett fallfärdigt gammalt fraktskepp till andra sidan universum för att sälja det till skrothandlare, väntas vara ganska händelselöst. Ky har en väldigt erfaren besättning och tanken är de ska vara barnvakter åt henne under de år uppdraget varar. Tillräckligt länge för att pressen skall glömma skandalen med dottern som kastades ut ur militären. Men istället försöker Ky gå sin egen väg, som snart kantas av tekniska problem, pirater, krig och legoknektar.

Trading in Danger är en intressant bok som utmärkt målar upp en intergalaktisk värld samt presenterar dess teknik och karaktärer. Även om den börjar förhållandevis långsamt och är hyfsat “fristående” lägger den en tydlig grund för resten av serien. Redan efter några sidor i andra boken fastnar jag och gör i princip inget annat än att läsa tills jag når sista bokens slut. Det tar bara några dagar.

I början av andra boken sätts det intergalaktiska kommunikationsnätverket ur spel samtidigt som familjen Vatta’s företag, egendomar, skepp och familjemedlemmar anfalls. Utan kommunikationsnätverket tror Kylara att det bara är hon som attackeras och fortsätter sin resa mot Lastway där skeppet ska skrotas. Väl framme träffar hon överlevande släktingar som berättar vad som hänt. Hon sätter upp tre mål, att hitta fler Vattaskepp, få igång företaget igen samt använda sitt nyvunna kaparbrev för att hämnas attackerna mot hennes hem och familj. Hon ger sig av, fortfarande med sitt fallfärdiga fraktskepp, ut i det växande kaos som uppstår när ekonomin och informationsflödet är baserat på inte fungerar.

När Ky hör rykten om att en stor piratflotta tagit över hela planetsystem vaknar en dröm hos henne. Drömmen om en intergalaktisk gemensam flotta med syftet att ta hand om piratproblematiken för gott och frita de förslavade systemen. Det är den historian som är kärnan i resten av böckerna, kapprustningen mellan Vatta och piraterna, försöken att återuppbygga Vatta Enterprises samt de desperata försöken att få igång komunikationsnätverket igen.

Det börjar som en historia om tjejen som litade på fel person och blev undanskuffad på ett rymdskepp men växer till en historia om krig, spioner, bedrägeri och handel. Trots att historien delar sig i flera grenar är det aldrig svårt att hänga med. Elizabeth Moons karaktärsbeskrivningar och känsla för detalj trollbinder och fascinerar. Det märks att hon har erfarenhet av det militära och att hon har en hållbar plan för hur den här världen och dess teknik fungerar. Även om det aldrig går in i på tråkiga detaljer förstår en utan problem hur det funkar och varför. Moon belyser inte bara Kaoset och stressen av att plötsligt befinna sig i krig och rädslan för att en tagit sig vatten över huvudet utan även vad strid och död gör med ens psyke. Hennes syn på kvinnors styrka lyser igenom i Vatta’s War och det är en bokserie jag definitivt kommer vilja att mina barn läser.

Trading in Danger skulle varit första boken jag läste som en del av Bokvrålet, istället blev det fem böcker och en stark längtan efter mer. Det är en spännande historia som för mig var så beroendeframkallande att det var svårt att sköta jobb, sömn och hus. När jag var klar såg min lägenhet ut som aldrig förr, väskorna från GameX stod kvar i hallen, det hade inte diskats på flera dagar och bananflugorna regerade i köket. Trots mängden städning som behövdes ångrar jag inte dagarna jag spenderade insjuken i Vatta’s War-serien. Det är en värld jag gärna besöker igen och jag ser redan fram emot att få nästa gång.

Bokvrålet är Chris projekt att läsa och skriva om minst en bok i månaden. Syftet är inte bara att bota hens läsångest och försöka hitta läsintresset igen. Det handlar även om att tipsa varandra om bra böcker. Delta gärna genom att kommentera, ge tips om böcker eller varför inte hänga med och läsa dem.

Med indiespel i allmänhet och Minecraft i synnerhet ändrades dock detta, och miljontals spelare njöt av spelet långt innan den symboliska 1.0-releasen. Många passade på att köpa de billigare alpha- eller betaversionerna, och följde sedan ivrigt Notch och senare Mojang när de släppte allt fler features och tog feedback från communityt.

Kerbal Space Program följer precis samma utvecklingsmodell. Det är den lilla mexikanska studion Squads första spel, och deras skapelse har redan skapat mycket uppmärksamhet på såväl LAN som diskussionsforum. Som den rymdnörd jag är har jag följt spelet i över ett år, och jag tycker nu det har nått en nivå där jag utan att tveka kan ... Read More »]]> Man ska egentligen aldrig recensera spel som inte är färdiga, och i vissa fall, som med MMORPGn, ska man nog t.om. vänta ett tag efter release för att de värsta barnsjukdomarna ska hinna patchas.

Med indiespel i allmänhet och Minecraft i synnerhet ändrades dock detta, och miljontals spelare njöt av spelet långt innan den symboliska 1.0-releasen. Många passade på att köpa de billigare alpha- eller betaversionerna, och följde sedan ivrigt Notch och senare Mojang när de släppte allt fler features och tog feedback från communityt.

Kerbal Space Program följer precis samma utvecklingsmodell. Det är den lilla mexikanska studion Squads första spel, och deras skapelse har redan skapat mycket uppmärksamhet på såväl LAN som diskussionsforum. Som den rymdnörd jag är har jag följt spelet i över ett år, och jag tycker nu det har nått en nivå där jag utan att tveka kan tipsa även de som inte är lika rymdnördiga som jag att testa det.

Premissen är enkel; detta är Spores creature creator ihopsvetsad med en väldigt direkt rymdflygsimulator. Raketerna sätts ihop som Lego och det är bara att glömma komplicerad programmering av flygdator, enorma kontrollpaneler och tusen knappar att hålla reda på; raketerna flygs med vanliga WASD-kontroller och det är fullt möjligt att göra en helt manuell månlandning bara genom de vanliga instrumenten. Kartvyn gör en del beräkningar och visar den förutspådda banan genom rymden, men det krävs iallafall en grundläggande förståelse och känsla för omloppsbanor för att lyckas lägga kursen rätt. Att ha hela rymden för sina fötter, som tack vare spelmotorn faktiskt är riktigt vacker, är en fantastisk känsla och det är få andra spel som låter en uppleva det majestätiska med att flyga runt i solsystemet på samma sätt.

Man behöver dock inte ens komma ut i rymden för att ha kul. Delar till raketer (eller flygplan) sätts ihop på ett enkelt och intuitivt sätt, och den enklare tutorial som finns just nu räcker för att man ska kunna starta sina första rymdflygningar. De kommer nästan garanterat sluta katastrofalt, men är inte mindre underhållande för det.

Något som helt klart bidrar till underhållningsvärdet är sällskapet på resan. Med i cockpit har man, iallafall från början (eftersom olyckor händer så lätt), Bill, Bob och Jebediah Kerman, tre glada (och grönhudade) muppar (?) som hänger med på rymdfärderna och vars reaktioner på turerna går att beskåda genom kameror i cockpit.
Alltför ofta kommer man se dem vråla i förskräckelse… förutom Jebediah som alltid håller humöret uppe oavsett katastrofsituation. Hans alltid lika positiva syn på situationen har gjort “Jeb” till något av en maskot för spelet. Just besättningsmedlemmarnas ständiga närvaro och reaktioner ger spelet en personlig och mänsklig touch som många andra flygsimulatorer saknar, och det verkar som att Squad är väl medvetna om detta. De har redan gjort Kerbal-karikatyrer som hyllningar till medlemmar av Curiosity Rover-teamet (som uppgett att de själva spelar spelet) och Neil Armstrong. Men är det inte dags att vi får några kvinnliga Kerbalastronauter snart? Om de nu inte är enkönade. Vem vet!

Innan man sätter igång att explodera (eller har tröttnat på att göra det) är det en bra idé att spela genom spelets tutorial, med Kerbal-karikatyrer av inga mindre än raketingenjören Wernher von Braun och markkontrollprofilen Gene Kranz som instruktörer. Rymdflygning i sig enormt o-intuitiv. Försöker man peka nosen dit man vill och ge full gas kommer man hamna helt fel. Forumdiskussioner om spelet är oftast fulla med förklaringar och MS Paint-skisser om banmekanik för hur man får raketerna att åka dit man vill, och när jag själv har introducerat spelet för vänner har jag alltid fått sitta med och förklara grundprinciperna. Lyckligtvis låter spelets nyligen uppgraderade tutorial spelaren öva på dessa manövrar själva, på ett lättförståeligt sätt. Att krasha spektakulärt kan vara kul men att förlora sig i rymden utan bränsle för att komma tillbaka blir snabbt tråkigt.

Med rätt inställning kan man verkligen förlora sig i Kerbal Space Program. Man kan säga att Minecraft populariserade den nya typen av sandlådespel, där spelaren inte bara har frihet att lösa uppdragen på en mängd olika sätt, utan faktiskt har ansvaret att sätta sina egna mål. Kerbal Space Program har i skrivande stund varken mål eller några inbyggda begränsningar på t.ex. raketdesignen, t.ex. budget. Spelaren har fritt fram att bygga raketerna hur hen vill, men precis som i verkligheten blir raketer mindre effektiva ju mer motorer och bränsletankar man lastar på. Väl uppe i rymden får man sätta sina egna mål, men att landa på månen är ett ganska givet nästa steg, [b]följt av att upptäcka spelets märkliga och färgglada solsystem. Tack vare de nyligen introducerade rymdpromenaderna finns det lite mer möjligheter att göra saker i rymden, och framtida uppdateringar med dockning mellan farkoster i rymden lovar att öka möjligheterna ännu mer. Om man inte trivs med att hitta på egna saker att göra och underhålla sig själv är dock risken ändå ganska stor att man snabbt tröttnar.

Något som tveklöst bidrar till Minecrafts popularitet är moddar, och Kerbal Space Program har redan ett stort community av modutvecklare. Flera av dessa skapare har blivit anställda hos Squad för att jobba vidare på heltid. Bland de mest imponerande moddarna är styrbara månbilar och flygdatorn Mechjeb, som med ett relativt enkelt gränssnitt kan användas för att automatisera även de mest bångstyriga raketerna.

Spelet kommer i två varianter, en betalvariant för $18 (i skrivande stund version 0.17) och en gratisversion som bygger på en gammal version, där det inte finns rymdpromenader, flera planeter eller möjlighet att köra flera uppdrag simultant. Den största bristen är dock att gratisversionens tutorial inte förklarar de ointuitiva rymd-manövrarna, så där krävs det nog att man tittar på en videotutorial på Youtube eller bjuder hem sin rymdnördspolare.

Låter spelet intressant? Då tycker jag att man inte ska tveka en sekund att testa gratisversionen, bara man är beredd att kolla på någon extra tutorial. Kommer man förbi den första tröskeln är risken dock stor att man fastnar ordentligt, och jag sitter själv ofta och planerar mitt nästa rymduppdrag,  kanske med hjälp av någon mod, för att sedan försvinna i spelet lite väl många timmar. Första gången jag lyckades landa på månen helt själv var jag överlyckligt, och kunde efter 20 minuter av stor koncentration torka pannan och andas ut. Spelet är överväldigande på många sätt, inte bara hur kul och spännande det är utan också för att det finns ett helt solsystem som väntar på att utforskas, utan några styrande mål på vägen. Jag fullkomligt älskar det, men har man inte samma brinnande intresse för rymden kanske man inte får ut lika mycket.

Plus: Originellt, charmigt, stort stöd från mod-community, det enklaste sättet att pröva på att vara astronaut.
Minus: Gratisversionens tutorial räcker inte hela vägen, inga färdiga mål eller uppdrag i nuvarande version.

Slutsats: Överväldigad!
Genre: Flygsimulator
Plattform: PC/Mac
Utvecklare: Squad

Samurai 2: Vengeance är ett hack ’n’ slash där du som spelare kontrollerar Daisuke, med syftet att, som titeln antyder, utkräva hämnd. Varför Daisuke ska hämnas har jag ingen aning om men storyn är kanske inte det viktigaste i ett spel som detta men den framförs ganska snyggt likt en serietidning. Visuellt är Samurai 2: Vengeance grymt! Isometriskt perspektiv och cel shading på ett sätt som får mig att tänka ... Read More »]]> Då jag nu spenderar tre till fyra timmar om dagen på bussar och tåg har Xboxen och PS3:an fått ta ett steg tillbaka och mitt spelande har flyttats till de mobila plattformarna Android och iOS. Framöver kommer jag därför att veckovis skriva lite om mina intryck av vad jag spelat på resande på fot under den vecka som gått. Det första spel som jag vill ta upp är Samurai 2: Vengeance.

Samurai 2: Vengeance är ett hack ’n’ slash där du som spelare kontrollerar Daisuke, med syftet att, som titeln antyder, utkräva hämnd. Varför Daisuke ska hämnas har jag ingen aning om men storyn är kanske inte det viktigaste i ett spel som detta men den framförs ganska snyggt likt en serietidning. Visuellt är Samurai 2: Vengeance grymt! Isometriskt perspektiv och cel shading på ett sätt som får mig att tänka på Õkami.

Det största problemet med spelet som med så många andra spel på mobila enheter är touch-skärm med virtuella knappar. Tack och lov kräver inte Samurai 2: Vengeance perfekt kontroll. Även om det kan bli knivigt ibland när du ska guida Daisuke genom fällor av varierande slag. Förutom det virtuella styrdonet har du tre virtuella knappar till ditt förfogande. En för att slå kullerbyttor för att undvika och två knappar för olika attacker. Daisukes attacker går att kedja ihop i olika kombinationer och detta tillsammans med att undvika attacker ger dig poäng. Dessa poäng använder du för att låsa upp nya kombinationer och köpa mer hälsa. Tyvärr går det lite för fort att låsa upp allt. När du har låst upp den mest effektiva slagkombinationen avverkar du fiender på löpande band utan större problem och du bryr dig inte längre om att försöka skapa långa kombinationer då det inte finns mer att låsa upp.
Men ibland vill en bara ha lite snygg blodig action och där kan Samurai 2: Vengeance leverera.

Plus: Snyggt och blodigt. Många sparpunkter vilket underlättar spel när en pendlar
Minus: Virtuell handkontroll

Genre: Hack ’n’ slash
Plattform: iOS, Android
Utvecklare: Madfinger Games

East End är en del av London som alltid setts som ett fattigare område. Det var där Jack the Ripper härjade och där musikalen Sweeney Todd utspelade sig. Det är till stor del ett fattigt område som än idag till huserar en arbetarklass. East End ligger hyfsat centralt i den moderna storstaden London och varje år raseras hus och ersätt med finare hus och finare människor.

Cockneys vs Zombies handlar om just detta, den politiske zombiefilmen är tillbaka, fylld med humor och blod. För att ... Read More »]]> Redan när jag såg trailern för Cockney vs Zombies kände jag på mig att det skulle bli en upplevelse att se den. Den brittiska stilen från serier som BBC’s Survivors och E4’s Skins och Misfits kändes igen. Tanken på att få den serverad i en zombieapokalyps lockade och en kall fredagkväll satte vi oss med popcornen redo.

East End är en del av London som alltid setts som ett fattigare område. Det var där Jack the Ripper härjade och där musikalen Sweeney Todd utspelade sig. Det är till stor del ett fattigt område som än idag till huserar en arbetarklass. East End ligger hyfsat centralt i den moderna storstaden London och varje år raseras hus och ersätt med finare hus och finare människor.

Cockneys vs Zombies handlar om just detta, den politiske zombiefilmen är tillbaka, fylld med humor och blod. För att kunna bygga ett nytt lyxområde måste flera kvarter rivas. I ett av de drabbade kvarteren ligger äldreboendet ”The Cow Bell” och de som bor där kommer spridas till andra boenden i London. Att Ray Macguire ska flyttas från sina vänner och sin trygghet kan inte barnbarnen Terry och Andy acceptera. För att finansiera räddningen bestämmer de sig för att råna en bank. De tar hjälp av en kusin som är låssmed och två bekanta med “erfarenhet” och beger sig mot banken. Men ingenting går som planerat och när de stormar ut ur banken tillsammans med gisslan och pengarna är inte polisen kvar. Tidigare samma dag öppnade giriga byggarbetare en grav och orsakade ett zombieutbrott.

I kaoset som följer bestämmer sig bröderna att de måste ta sig till äldreboendet och rädda sin farfar. Det är en historia som orsakar flera skratt och är antagligen den bästa zombiefilmen jag sett sen Zombieland. Oavsett om din humor är förgylld med en anglofilsk ådra eller om du inte njuter av splatter och zombieslakt är Cockney vs Zombies något du kommer skratta åt.

Fortfarande inte övertygad?

När jag blev äldre minskade suget och böckerna tilltalade mig inte lika ofta. Det var för mycket annat i livet som krävde tid, tankekraft och jag hade svårt att slappna av. Men det var inte förrän jag började på högskolan som min relation till böcker tog slut på riktigt. Stora högar med kurslitteratur tillsammans med tvångsläsningen var mer än jag klarade av. Så jag slutade med böcker ... Read More »]]> När jag var liten kunde jag nästan höra böckerna viska, “Läs mig läs mig läs mig”, och det gjorde jag med glädje. Jag omslöt mig med dem och ibland hittade jag böcker som inte bara viskade utan vrålade mitt namn. Ni vet de där böckerna som gör att du inte kan sova och inte vill gå till dina lektioner utan istället bara stanna där du är och bara läsa, drömma och uppleva något stort.

När jag blev äldre minskade suget och böckerna tilltalade mig inte lika ofta. Det var för mycket annat i livet som krävde tid, tankekraft och jag hade svårt att slappna av. Men det var inte förrän jag började på högskolan som min relation till böcker tog slut på riktigt. Stora högar med kurslitteratur tillsammans med tvångsläsningen var mer än jag klarade av. Så jag slutade med böcker helt i några år.

Det händer fortfarande att jag tar fram en bok och läser den fanatiskt. Men det är alltid historier jag känner igen, som jag läst många gånger och som jag känner mig trygg med. Jag har blivit konservativ och tveksam, kanske till och med lite rädd för att söka nya äventyr. Därför hittar jag inte längre böcker som jag inte kan lägga ifrån mig, intresset finns helt enkelt inte längre där.

Därför har jag bestämt mig för att läsa och recensera minst en bok i månaden här på Queer Nerds under det närmaste året. Kanske kan jag på så sätt återfinna läslusten, slippa läsångest och än en gång höra böcker vråla igen. Det kommer bli en spännande resa som redan börjat med en episk rymdopera av en författare jag känner mig ganska trygg med.

Jag ser fram emot att få uppleva många episka stunder fyllda av glädje, romantik och nagelbitande spänning. Istället för att bara recensera vill jag även tipsa om böcker och låta andra göra detsamma. Jag hoppas ni vill följa mig i jakten på den där vrålande boken och läslusten som försvann. Ni får gärna kommentera, ännu hellre tipsa och vem vet, kanske kan vi alla bli intresserade av att läsa något nytt.

Välkomna till Bokvrålet!