Anton besökte Symphonic Fantasies som hölls på konserthuset i Stockholm fredagen den 8:e juni. Konserten arrangerades av Kungliga Filharmonikerna och bestod av musik ur Final Fantasy, Chrono Trigger, Chrono Cross, Secret of Mana och Kingdom Hearts. Publiken bestod av en stor samling nördar – och två idioter.

För åttonde året i rad tog spelmusiken plats i kulturens finrum. Dessa tillställningar kommer någon gång per år och konserthuset får sin förmodligen yngsta publik under hela året. Fantastiske tv-profilen och spelkännaren Orvar Säfström var värd för kvällen och Yasunori Mitsuda (kompositören bakom Chrono Trigger/Cross) var hedersgäst.

Där satt vi alltså; några hundra nördar i ett av kulturens finrum. Men rum förändras med nytt innehåll, och vid spelmusikkonserter blir det en fascinerande krock. Det skapas en tydlig dissonans, grundad i den kulturkrock som blir när medelålders musiker i frackar och finkläder står på scen framför yngre, casualklädda människor som förmodligen aldrig besöker konserthuset någon annan dag på året. Det där nya rummet innehåller personer som liknar mig mer än genomsnittssvensken, och jag har betydligt högre chans att känna mig hemma där än exempelvis vid biobesök. Vanligtvis iallafall.

Orkestern öppnar med en tonsättning av Kingdom Hearts. Redan vid de första pianotonerna känner jag känslorna börja bubbla upp. Lite gråtig redan under första minuten alltså? Det här kan jag inte bli annat än en fantastisk konsert! 5 minuter in när stråkarna börjar ta vid så studsar det in två “sköna killar” i trettioårsåldern och sätter sig i de tomma sätena till höger om mig. Förutom att komma sent bär de även en varsin bunt cheeseburgare som de tänker äta under konserten. “Äsch, det är förlåtligt”, tänker jag. “De är väl hungriga.”

Men det slutar inte där.

Så snart de sätter sig så åker varsin fancyphone upp ur fickan och de börjar småprata. Den ene visar den andre surprise butsex-memes. De skrattar kvävt. En av dem plockar fram ett par äckligt läckande hörlurar att dela på, och de tar varsin snäcka i örat. När Kingdom Hearts-interlopet går in i ett tystare parti vänder sig personerna framför sig om och undrar vad som låter. Jag undrar också.

Under de första rungande applåderna petar jag på hans överarm. Han lyfter inte blicken från sin iPhone och ignorerar mig fullständigt. De fortsätter ungefär på samma sätt som innan – fast nu delar de roliga små texter med varandra. Jag knackar honom på axeln igen. Han lägger ned telefonen i fickan utan att vrida på huvudet.
Under applåderna efter Secret of Mana lutar jag mig nära hans ansikte – tar ögonkontakt medan jag klappar. “Vad var det ni lyssnade på?” frågar jag. “Samma sak som du”, svarar han. “Vad var det ni lyssnade på”, upprepar jag och gestikulerar mot hans kompis telefon. “Jaha. Det är EM-match – Holland-Danmark och Danmark leder.” svarar han.

*facepalm*

Förutom de störande idioterna som förstörde min emotionella betraktelse så var det en väl uttänkt, vackert tonsatt och moget genomförd konsert. I förhållande till vad vi har fått tidigare år så vågade de här vara mer lekfulla. Kören fladdrade med notblad för att simulera ljudet av vind och klickade med tungorna för skapa en känsla av att sitta intill enporlande bäck med kväkande grodor. Det fanns bitar av humor, som när de progressivt förde in oss i Chocobo-melodin med glada ljud och oväntade start och stopp. Det var fröjdsamt att se hur genomtänkt konserten var och hur väl de hade förvaltat originalharmonierna.

Som vanligt så saknar jag dock alltid något favorit-tema, denna gången Wind Scene från Chrono Trigger och Terra’s Theme från Final Fantasy 6, men charmigt nog så överraskade de med ett avslutande bossmedley från alla inblandade spelen – som naturligtvis hade sitt klimax med sista låten One Winged Angel.

Som helhet var Symphonic Fantasy väl värt besöket, och den här typen av konserter är något ingen tvspelsälskare bör missa. Ni andra kan stanna hemma och se på fotboll.

Konsert Orvar Säfström Spelmusik Symphonic Fantasies Yasunori Mitsuda