Max Payne 3


Posted on juli 4th, by Peter Rasmusson in Digitala spel, Spelat. 2 comments

Max Payne 3

Nästan tio år har gått sedan vi sist såg Max Payne. Mörker och kyla i Hoboken, New Jersey USA, har bytts ut mot ljus och värme i Sâo Paolo, Brasilien. Passos, en gammal vän till Max letar upp honom i Hoboken och erbjuder honom ett jobb. Max Payne, en deprimerad, alkoholiserad, pillertrillande ex-snut får jobb som livvakt åt en av de mer inflytelserika familjerna i Sâo Paolo. Jobbet tar honom till miljöer som lyxvåningar, båtar och exklusiva klubbar där pengar, droger och alkohol flödar fritt. Det tar honom även ner till favelan där människor lever i fattigdom. Där våld och kriminalitet är en del av vardagen och ett sätt att överleva.

Förutom miljöbytet så är det mesta sig likt. Max Payne handlar fortfarande om att skjuta. Mycket. Helst i slow-motion eller Bullet Time som det heter. Bullet Time aktiveras med en knapptryckning eller genom att kasta sig framåt, bakåt eller i sidled med dragna vapen. I Bullet Time saktas allting ner förutom din förmåga att sikta, vilket då gör det möjligt för dig som spelare att sänka flera motståndare smidigt med några välriktade kulor.
Max Payne 3 är ett spel som vältrar sig i blod och våld. Kulor som penetrerar mänskligt kött och blod som sprutar visas i närbild. När den sista fienden i en strid faller går spelet dessutom automatiskt ner i slow motion, med möjligheten för spelaren att sakta ner tiden ytterligare. Så att du inte missar något av gore-festen och jag är extremt tacksam.

Max Payne kan även nu sätta sig i skydd likt Marcus Phoenix i Gears of War och Nathan Drake i Uncharted. Med en knapptryckning sätter du Max i skydd och han klistras mot en vägg eller liknande. När Max väl sitter skyddad är det relativt enkelt att skjuta ner fienderna och Bullet Time känns inte lika viktigt som i de tidigare spelen. Men irritationsmoment uppstår när fiender lyckas ta sig runt vad det nu än är som Max tar skydd bakom och han sitter som fastklistrad, helt obekymrad över killen som ny trycker ett avsågat hagelgevär i nacken på honom. Frustrerat hamrar jag på knappen som används för att sätta eller ta Max ur skydd och svär över skräddarna i Sâo Paolo som verkar ha använt flugpapper när de sytt Max kläder.
Max kan bära upp till tre vapen, två mindre och ett större. Det större vapnet bär han i handen så om du väljer att använda två pistoler samtidigt måste Max slänga det större vapnet på marken. Det känns naturligt och rätt. Max har ingen superväska som rymmer en hel arsenal. Han har sina händer och sina hölster.
Skulle Max Payne bli skadad kan han som i tidigare spel svälja en burk med smärtstillande tabletter. Vilket gör honom groggy i några sekunder, skärmen flimrar lite och du ser dubbelt en stund. Jag gillar effekten. Effekten fungerar som en ständig påminnelse om att det faktiskt är smärtstillande tabletter Max sväljer. Max återkommande kommentarer om alla pillerburkar han plockar på sig talar om hans missbruk och ibland vill jag inte att han ska svälja en burk piller, hur skadad han än är.

Storyn är intressant och tar en del vändningar som håller intresset uppe. Att Max Payne 3 utspelar sig i Sâo Paolo ger ytterligare en dimension till spelet som jag gillar. Det är lite obehagligt när Max obeväpnad och onykter irrar omkring på de trånga gatorna i favelan där alla talar ett språk som Max inte förstår. Miljön skapar ett utanförskap och en utsatthet som i vissa fall känns extremt påtaglig. Tyvärr är karaktärsgalleriet ganska platt och tråkigt. Förutom de tusentals namnlösa du skjuter ner så är det korrumperade män i alla roller som driver storyn framåt. Kvinnorna i spelet har bi-roller och ganska klassiska sådana. Vi ser den unga korkade blondinen som är gift med Paynes arbetsgivare och hennes syster, som är brunett och lite mer den ansvarstagande typen. Rockstars Sâo Paolo har inte många sympatiska invånare, om ens någon. Kanske för att det ska vara lättare att se dem dö?

I början blev jag trött på alla mellansekvenser som avbröt mitt skjutande. Max Payne 3 är en skjutare i tredje person och skjuta är egentligen allt du gör i spelet. Med mer än tusen fällda fiender känns sedan dessa mellansekvenser som ganska trevliga små pauser. Jag upplever en obalans i att skjuta vs mellansekvenser och blir aldrig riktigt nöjd.
De förutbestämda sekvenserna är absolut de roligaste. Max utför häpnadsväckande stunts som att kasta sig ut genom fönster och nerför hustak. Bullet Time aktiveras och du skjuter allt du ser medan Max faller fritt. Det ser coolt ut och känns riktigt häftigt! Det är här Max Payne 3 skiner!
Något som tyvärr fläckar Max Payne 3 är de ”dolda” bosstriderna som känns onödigt ofrånkomliga och 90-tal.

Max Payne 3 innehåller också ett flerspelarläge som tillåter upp till 16 spelare att skjuta sönder varandra online, i Bullet Time förstås. Här kan du själv välja kön och utseende på din avatar. Det finns flera flerspelarlägen att välja bland där de vanliga som Death Match och Team Death Match självklart finns med. De som sticker ut är Payne Killer och Gang Wars. I Payne Killer tar två spelare rollerna som Max Payne och Passos. Den som skjuter ner någon av dem tar över rollen och det är bara i rollen som Max eller Passos som spelare kan ta poäng för att vinna matchen. Liknar spelläget VIP som vi sett i bland annat Halo-spelen. Gang Wars, som är det roligaste flerspelarläget, är lagbaserat och uppdelat i episoder. Varje episod ger det vinnande laget poäng som de tar med till den sista och avgörande episoden. Episoderna innehåller bland annat Turf War där det gäller att ta och hålla fasta positioner på kartan. Last Man Standing där varje spelare bara ha ett liv och den som står när de andra fallit vinner. Team Death Match med flera. Det är kul med variation helt enkelt.
Flerspelarläget känns överlag lite fladdrigt och arkadigt. Bullet Time och soft lock (spelet hjälper dig att sikta) fungerar online. Jag har roligt i en liten stund men kommer på mig själv med att inte bry mig om jag vinner eller inte. Jag blir nerskjuten ofta och snabbt men reser mig snabbare. Jag hade nog uppskattat denna del mer om jag kunnat spela med kompisar på delad skärm så att vi kunnat skratta med och åt varandra i detta kaos som är Max Payne 3s flerspelarläge.

 

 

 

 

 

 

Plus: Blod, våld och drama. Bullet Time med coola scriptade actionsekvenser. Varierade miljöer. Flimmer och dubbelseende som synliggör Paynes missbruk.
Minus: Enformigt, cover-system och Bullet Time tar ut varandra. Gömda föremål på banorna som stör tempot, samt stereotypa karaktärer

Genre: Third person shooter
Plattform Xbox 360, PS3, PC
Utvecklare: Rockstar / Take-Two Interactive
PEGI: 18+





  • http://www.HerrEmil.com Emil Andersson

    Skön recension :)

  • Richard

    Bra recension. Håller med om enformigheten, men jag tycker snarast att de ascoola mellansekvenserna är spelets stora behållning, åtminstone innan det börjar kännas slitet. Det känns ett tag som att spelets berättelse tänjs ut i all oändlighet.



Bloggat

Här hittar ni våra senaste blogginlägg!

Level Up 2013

Igår invigdes officiellt spelträffen Level Up som varje år inträffar veckan efter nyår.  Eftersom större delen av QueerNerds är där och lever livet så förlänger...

Festligheter, högtider och tekniska bekymmer..

Som ni kanske har märkt har QueerNerds.se haft tekniska problem av och till under större delen av december. Detta är något vi inte kunnat...

Branschen som främjar piratrörelsen?

Jag trodde verkligen att film och tv branschen var på väg att vinna över slentrianpirater till sin sida. Jag trodde verkligen att de likt...

Bejeweled Blitz

Efter en vecka då jag haft ont om tid och pendlandet mest har inneburit en chans att ta igen lite sömn har det varit...

HE-MAN – THE MOST POWERFUL GAME IN THE UNIVERSE

Den här veckan har jag spelat HE-MAN – THE MOST POWERFUL GAME IN THE UNIVERSE. Jag har varit ett fan av He-Man and...

Vatta’s War – Elizabeth Moon

Det kanske var ett fegt och säkert kort att börja med Elizabeth Moons bokserie Vatta’s War eftersom hon är författaren bakom en av de...

Indiespelrecension: Kerbal Space Program

Man ska egentligen aldrig recensera spel som inte är färdiga, och i vissa fall, som med MMORPGn, ska man nog t.om. vänta ett tag...

Samurai 2: Vengeance

Då jag nu spenderar tre till fyra timmar om dagen på bussar och tåg har Xboxen och PS3:an fått ta ett steg tillbaka och...

Cockneys vs Zombies

Redan när jag såg trailern för Cockney vs Zombies kände jag på mig att det skulle bli en upplevelse att se den. Den brittiska...

QueerNerds presenterar: Bokvrålet

När jag var liten kunde jag nästan höra böckerna viska, “Läs mig läs mig läs mig”, och det gjorde jag med glädje. Jag omslöt...

Den kvinnliga hjälten räcker, eller?

Efter att ha kommit hem från Bio-salongen kan jag inte bestämma mig – har Brave gjort något bra ur genussynpunkt eller inte?

Huvudpersonen...

Tycker du om någonting för att vara någonting?

Jag brukar säga ”du har ingenting att tjäna på att inte tycka om någonting”. En dubbel negation och inga fina ord så det kommer...

Temple Run

Temple Run är ett ganska simpelt spel baserat på den klassiska filmscenen där skattletaren lagt vantarna på skatten och helvetet brakar lös. Fällor utlöses,...

Alan Wake’s American Nightmare: Recension

Alan är fast i en mardröm som aldrig tycks ta slut och varje gång han gör ett misstag måste han börja om från början....

Microsofts PR-miss och vikten av värdegrund på nördevent

Efter en artikel i våras blossade en diskussion upp om uppfattningen att det är få kvinnliga spelprogrammerare i Sverige. Microsoft har dock gjort slag...