Spelrecension: Spelunky

Posted on juli 25th, by Jickel in Digitala spel, Spelat. No Comments

2008 släppte Derek Yu Spelunky på PC. Spelet, inspirerat av det äldre indiespelet La Mulana och rougeliken Nethack, var en skoningslös plattformare där man med piska, rep och bomber tar sig an slumpmässigt generade grottbanor och försöker undvika permadeath. Med sin höga svårighetsgrad och stora omspelningsvärde blev spelet högt ansett i vissa kretsar, och PC-spelbloggar som Rock Paper Shotgun har dedikerat flera spaltmeter till det. Som plattformsspel till PC fick det dock aldrig någon större spridning… förrän nu.

Spelunky till Xbox Live Arcade är mer än bara det gamla spelet i nya kläder. Nya miljöer och banelement har lagts till, men framförallt så går det nu att spela spelet i co-op och deathmatch. Eftersom det gamla spelet går att spela gratis genom att ladda ner originalversionen här, vill jag här fokusera på de nya multiplayermöjligheterna.

Spelmekaniken i Spelunky lämpar sig otroligt väl till co-op, och det påminner mycket om “samarbetet” i Magicka. Det är full friendly fire och varenda objekt kan vara skadligt. Att ha ihjäl varandra är otroligt lätt och sker ibland genom rena olyckshändelser, som inte blir mindre roliga för det. Men hur kul är det att behöva sitta och kolla på tills de överlevande spelarna har tagit sig till nästa bana och kan återuppliva sin döda kamrat genom att hitta en kista? Lyckligtvis behöver man inte fundera över det, för utvecklarna har helt undvikit problemet genom att låta döda spelare återuppstå som spöken. Detta är ett genialiskt drag, eftersom ett spöke i teamet faktiskt kan ge fördelar då de kan trigga fällor och blåsa iväg både föremål och fiender. Samtidigt ger de den döda spelaren en känsla av makt, då spöket är odödligt och lika lätt kan stjälpa som hjälpa genom att hämnas på sina medspelare med en välriktad blåsning… och med tanke på hur lätt en “olycka” sker så finns det ofta all anledning att hämnas!
Den snabba plattformsmekaniken ställer dock till det en aning, då kameran alltid har fokus fastlåst på en av spelarna och därmed ger alla andra en väldigt svajig upplevelse. Det skulle inte förvåna mig om vissa spelare riskerar att bli åksjuka, och jag hade nog föredragit en mjukare kamera alternativt en som zoomar ut för att alltid ha alla spelare i bild.

Svårighetsgraden är fortfarande lika hög, men med flera spelare har man fler chanser på sig att fortsätta om man råkar klanta sig. Den höga svårighetsgraden till trots blir jag aldrig frustrerad; man lär sig av sina misstag och alla faror går att undvika om man bara tar det lugnt och är planerande. Dessutom väntar en ny spännande grotta varje gång man startar om. Den enda spelmekaniken jag inte riktigt gillar är att man tappar handhållna föremål om man balanserar på en kant för länge; ett sådant fallande föremål kan vara förödande i flerspelarläget.

Deathmatch-läget är också nytt, och om inte detta är denna generations Mario Kart så har det all potential att bli denna konsolgenerationens Bomberman. Jag har skrattat tills jag gråtit åt det hetsiga kaoset och de ibland helt osannolika kedjereaktionerna som kan uppstå på de alldeles för små banorna (endast en skärm stora och med fyra blixtsnabba spelare som ilar omkring med permanent intryckt springknapp). Även här förvandlas fallna spelare till spöken som hämndlystet kan sabotera för de återstående spelarna. Man kan ställa in saker som antal HP, bomber och rep innan matcherna, och jag och de vänner jag spelar med har kommit fram till att en bomb är lagom. Annars blir det alldeles för kaosartat.
Deathmatch-arenorna låses upp allteftersom man kommer längre i huvudäventyret, men även dessa varieras slumpmässigt mellan matcherna.

Spelunky väcker verkligen min nyfikenhet och jag blir överväldigad över allt spännande som finns att upptäcka. Inte bara alla härligt bisarra miljöer som gömmer sig längre in i grottorna utan även den spännande spelmekanik som finns att upptäcka i alla möjliga kombinationer av vapen och föremål.
Jag ville verkligen älska det här spelet fullständigt, men det fanns lite smolk i bägaren; de hjälplösa kvinnorna på varje bana, som prompt svimmar när man bär dem och i utbyte för sin räddning ger en puss som ger ett extra HP. De må vara en vinkning till gångna tiders matinéfilmer, men jag blir bara besviken. Visst kan man nu även spela som en kvinnlig äventyrare, men de hjälplösa kvinnorna står fortfarande bara där och skriker på hjälp, eller springer rätt in i fällor och monster. Kunde man inte lika gärna få rädda hjälplösa män?
Jo, det får man faktiskt! Till min stora glädje upptäckte jag att man kan i settings-menyn kan välja att ersätta kvinnorna med små söta mopsar eller vilsna chippendales-hunkar iklädda endast kalsonger och röd fluga. En otroligt charmig detalj som jag tycker visar på att utvecklarna förstått problemet med den “klassiska” stereotypen. Men kunde de inte haft det slumpmässiga urvalet av de tre som grundinställning?

Spelunky bjuder på så mycket härligt innehåll att det gör mig överväldigad och lycklig. Otåligare spelare kan nog riskera att bli ganska frustrerade, men ger man det den tid det förtjänar kan man snart inte sluta.

Plus: Charmig grafik, gediget gameplay, beroendeframkallande, bra co-op, superb deathmatch, bryter könsstereotyper.
Minus: Kan vara för frustrerande.